✕ Stäng

Så blev Terese frisk från sin ätstörning

Det kan gå väldigt snabbt att bli sjuk i en ätstörning. Ett försök att gå ner några kilo kan få hemska konsekvenser och sätta hela livet på spel. Men det går också att bli frisk. Genom att dela med mig av mina erfarenheter vill jag visa att det går.
så blev teres frisk från sina ätstörningar

”Jag har aldrig varit så olycklig som när jag vägde som minst”, skriver Terese Alvén, 32, som nu har gått från att vara matmissbrukare till att bli en förebild i både träning- och bloggvärlden.

I stora delar av mitt liv har mat och träning varit problemfyllt för mig på olika sätt.

Jag var knubbig som barn, största tjejen i klassen, och avskydde träning. Jag växte upp i en sportintresserad familj med föräldrar som tränade regelbundet och en bror som älskade att springa och träna bollsporter och som var duktig på allt han testade. Men jag kände mig klumpig och fick snabbt blodsmak i munnen när jag ansträngde mig.

Trots mitt ointresse för att träna gick jag på organiserad idrott varje termin och testade pingis, rytmisk bollgymnastik och tennis. Jag är glad att mina föräldrar uppmuntrade mig att testa runt, för till slut hittade jag träningen för mig.

När jag blev tretton förälskade jag mig i show- och jazzdans och därefter fann jag kärleken i aerobics. Jag hade lätt för att lära mig koreografi och det dröjde inte länge förrän jag kände mig duktig på det jag gjorde, och det tror jag var en av anledningarna till att jag inte gav upp utan tyckte träningen blev rolig.

I gymvärlden blev jag kvar. Jag såg upp till mina instruktörer som andra ungdomar kan se upp till popstjärnor eller fotbollsspelare, och minsta lilla bekräftelse från dem gjorde mig glad och stolt. Jag var endast van att bli sedd från mina föräldrar, men nu fick jag uppleva att andra såg mig och det gjorde att jag växte och började få självförtroende.

Som 16-åring utbildade jag mig till instruktör och träning var mitt största intresse. Jag började jobba på samma gym som jag tränat på innan och instruerade ett par pass i veckan samtidigt som jag gick i skolan. I träningsvärlden hade jag självförtroende och var stolt över att jag var instruktör i så unga år.

Men utanför gymmet var jag osäker och rätt blyg. Jag fick inte den bekräftelse jag sökte från främst killar som var mitt och mina vänners största fokus. Jag var inte nöjd över mig själv och hade låg självkänsla och självförtroende. Jag vägde några kilon mer än mina klasskamrater och gick på olika dieter titt som tätt – gick ner något kilo och sedan upp det igen.

Jag åt ofta sötsaker men när jag åt dem njöt jag inte av dem, utan jag fick i princip ångest samtidigt eller direkt efter jag hade ätit. Jag visste att det innehöll många kalorier och att jag borde bränna bort dem. Även om jag inte var mobbad kände jag mig inte omtyckt av killar och jag kände mig utanför trots att jag hade flera kompisar. Min största önskan under uppväxten var att bli smal, snygg och omtyckt.

När jag var 19 år åkte jag till New York för att plugga under ett halvår. Jag reste dit som en något knubbig och väldigt osäker tonåring. Innan jag reste var jag livrädd för att gå upp i vikt som många andra svenskar som reser till USA under längre perioder gör. Jag hade blivit varnad av andra att jag skulle akta mig för maten nu när jag reste till landet som är känt för snabbmat och stor andel överviktiga och feta. Därför satte jag upp tydliga mål för mig själv.

När jag kom hem till Sverige igen skulle jag vara smal, snygg och vältränad. Men jag blev varken snyggare eller vältränad. Däremot blev jag smal. Väldigt smal. Under ett halvår rasade jag i vikt och jag kom hem som ett vandrande skelett.

Men det var inte bara siffrorna på vågen som ändrade sig. Den största förändringen skedde inuti mig. Mitt sätt att tänka och att agera ändrades. Från att ha varit en smart tjej med bra betyg och någon som brydde sig om familj och vänner smalnade min värld av om det som var viktigast för mig var min kropp, vad jag åt och inte åt och hur mycket jag tränade.

Jag triggades av att folk såg att jag hade gått ner i vikt. De som fanns nära mig blev oroliga och var rädda att jag hade en ätstörning. Men det tog jag inte på allvar. Andra som inte kände mig tyckte jag skulle bli modell och gav mig komplimanger. Denna sida lyssnade jag hellre på. Mina logiska och mina sjuka tankar stred med varandra inne i huvudet. Ena stunden förstod jag att jag var sjuk och behövde hjälp, en stund senare tyckte jag om det som mötte mig i spegeln och trodde andra bara var avundsjuka på att jag gått ner i vikt.

Jag fick många kommentarer angående mitt utseende och mitt beteende, när exempelvis mina rumskompisar under tiden i New York var oroliga och försökte prata med mig – eller tjata på mig – hur jag upplevde det berodde på min dagsform – kunde jag bli ledsen och börja gråta eller bli irriterad. Jag tyckte det var jobbigt att andra la sig i mitt liv, jag tyckte de skulle lämna mig ifred. Samtidigt, när de väl gjorde det och inte sa något på ett par dagar då trodde den sjuka delen i mig att ”nu måste jag ha gått upp i vikt och blivit tjock, för nu är det ingen som säger att jag är för smal längre”.

Först när jag kom hem till Sverige i mitten av juni förstod jag fullt ut hur allvarlig min ätstörning var. Jag var inställd på att börja instruera på samma gym som jag jobbat på innan, vi hade mejlats om att jag skulle instruera några klasser under sommaren, men de visste inte om min viktnedgång och fick en chock när de såg mig. Det blev ett brutalt uppvaknande för mig. Jag var inte välkommen tillbaka förrän jag var frisk. Träningen som tidigare hade varit glädje, jobb och mitt stora intresse togs ifrån mig.

Jag hade turen att bli inskriven på ätstörningskliniken Mando tack vare att min mamma tjatade på mig att skicka in en ansökan dit. Min mamma besökte mig i New York ett par månader tidigare och då hade hon med sig en blankett för mig att fylla i. För på Mando måste patienten själv vilja bli frisk och vilja ha vård och därför själv anmäla sig. När jag skrev på blanketten var det mest för att få mamma att sluta tjata, jag såg inte på mig själv som någon med en ätstörning och trodde aldrig att jag skulle bli antagen.

Men det blev jag som tur var. Jag blev inskriven och fick professionell hjälp att steg för steg lära mig äta på nytt och jobba med att minska ångesten som varje liten munsbit gav mig. På Mando började min flera års långa kamp tillbaka till livet, en sund vikt och mig själv igen.

Så blev Teres frisk från sin ätstörning

Terese driver träningsbloggen Spark i baken som blivit utsedd till Sveriges bästa träningsblogg och Sveriges mäktigaste träningsblogg. Hon har även blivit nominerad till Årets förebild och jobbar idag som skribent, författare och personlig tränare. Foto: Jane Haglund

Och frisk, det blev jag. Men det tog tid, kroppen återhämtade sig först med frisk vikt, normal kroppstemperatur och regelbunden mens. Men det mentala tog längre tid. Men allt eftersom tiden har gått har de sjuka jobbiga tankarna försvunnit eftersom jag har kämpat för att få bort dem från mitt liv.

Det var många olika faktorer som samverkade till att jag blev frisk. Först och främst var det min vilja, jag ville bli frisk. Jag ville tillbaka till livet igen, tillbaka till träningen, tillbaka till min strävan efter en karriär, tillbaka till ett liv med vänner och kärlek.

Dessutom var en stor bidragande orsak att jag fick professionell hjälp i kombination med att jag hade stöttande personer i min omgivning som fanns där även när jag var en rätt dålig dotter, syster och vän. Sist men inte minst ville jag kunna skaffa barn och jag ville ha en stark fungerande kropp som förhoppningsvis ska orka med ett långt härligt liv.

Idag anser jag mig ha en mer hälsosam syn på kropp, mat och träning än vad jag skulle haft om jag inte blev sjuk, då kanske jag skulle vara kvar i jojobantandet och med drömmar om att jag skulle bli lyckligare som smal. Min resa har format mig till den sunda person jag är idag. En person som kan äta hur nyttigt eller onyttigt jag vill, som kan träna hur lite eller mycket jag vill – utan att få ångest eller känna att jag måste kompensera mina val på något sätt.

Jag är inte perfekt utan jag har dåliga dagar precis som alla andra. Jag har dagar då jag inte alltid är lika nöjd när jag kollar mig i spegeln, men jag vill inte lägga fokus på det. Jag har genom mitt liv lagt ner alldeles för mycket tid för att tänka negativa tankar om mig själv.

Nu försöker jag istället fokusera på de delar jag gillar – och faktiskt älskar. Och har man en dålig dag, det är bara att ta några djupa andetag och lämna det bakom sig. Det sitter bara i ditt eget huvud, andra ser inte på dig med dina kritiska ögon. Vi är alltid som mest hårda mot oss själva. Och varför ska utseendet få så mycket makt i våra liv. Varför ska känslan när vi tittar oss i spegeln avgöra om vi får en bra eller dålig dag? Det är bra frågor att ställa oss själva, och det är något jag tänker på ibland för att ge mig perspektiv om jag tänker negativt om mig själv. Det finns mycket annat som är viktigare.

Så blev Teres frisk från sin ätstörningI min bok ”Viktig – från matmissbrukare till träningsförebild” vill jag genom att berätta om mina upplevelser och erfarenheter inspirera andra i det utseendefixerade samhälle med bantningshets som vi lever i visa att det går att bli frisk och att lycka inte sitter i kilona.

Innan min sjukdom trodde jag länge att några kilon mindre på vågen skulle göra mig lycklig. Men jag har aldrig varit så olycklig som när jag vägde som minst, och jag har aldrig varit så lycklig som när jag övervann min sjukdom och hittade ett liv i balans och insåg att vikten inte var det viktiga.

Vad tycker du? Kommentera eller starta en diskussion

Senaste Nytt